Jag och David åker bil. Vi gör det länge. Väldigt länge – typ tolv-timmar-länge.

När man åker bil så där länge så känns det förstås väldigt skönt att ha tillgång till dator, så att man kan sysselsätta sig med något när de norrländska skogarna närmar sig. Detta uttrycker David sin stora glädje kring och man kan, utan att överdriva, säga att David var i extas när han igår kunde blogga om att vi passerade skyltar och det ena med det tredje.

Davids glädje blev dock kortvarig, för det dröjde förstås inte länge förrän jag skulle fram och pilla på elektroniken. Efter en stunds ”fixande och trixande” från min sida strejkade modemet och krävde PUK-kod. Jag försökte, något diskret, starta om datorn för att på så sätt få en ny chans. Men icke – modemhelvetet skulle prompt ha ”det-tar-säkert-en-vecka-innan-vi-får-den”-koden.

Åtta timmars ineffektivt bilåkande (vi kunde ju varken blogga eller hänga på facebook) var ett faktum.

Det hela löste sig idag (och det var nog tur för mig) när vi fick tag i Niklas som styrt upp vårt mobila bredband. Bloggandet är därför åter safe.

Ps. När man åker norrut kan man se en hel del renar. På bilden ser vi hur de softar på Kalix GK:s Driving Range. Ds.

Om någon annan har något annat förslag på vad man kan hitta på i Kiruna så uppskattas detta verkligen

…

På bilden nedan ser vi David in action. Man kan lätt tro att han inte gjort annat än att klistra dekaler, eller hur?

Idag har vi

Vi kom hit igår kväll och ska snart bege oss till, mina damer och herrar, Y-S-T-A-D

! Gårdagskvällen gick åt till att transportera oss hit och tyvärr inte åt en planerad grillkväll på stranden. Tanken var att vi där skulle sälja korv och läsk.
Snart når vi vår slutdestination för att genomföra vår sista “Road Trade 08″-dag. Man börjar nästan bli lite sentimental.

Let’s go!

Hallå där.

Jag satte mig precis framför datorn för att kolla mailen och för att uppdatera statistikverktyget vi använder oss av på den här siten. Ni förstår, jag mäter numer min lycka i antalet läsare av bloggen - och idag är jag väldigt glad.

Samtidigt läser jag det senaste blogginlägget av David. Mina tankar svävar iväg och jag kommer på mig själv fundera på hur fasen jag nånsin ska kunna dra till med en lika bra rubrik som David gjorde. “En dag av möjligheter” - smaka på det. Känns det inte bara… väldigt positivt? Är det inte så man ska tänka varje dag? Är det inte så varje dag är?

Vi kan vända på steken; finns det någon dag som inte är fylld av möjligheter? Jag funderar för mig själv (håll i dig nu, för this shit is deep) och kommer fram till att jag, i alla fall inte vad jag kan påminna mig, kan se tillbaka på en enda dag i mitt liv som inte varit fylld av möjligheter. Om jag sedan tagit vara på dem eller inte, det är en annan femma.

Jag tror problemet ligger hos oss människor: vi har en förmåga att se problem och hinder var vi än vänder oss. Många av oss är negativister som hellre klankar ner och påpekar vad som inte går, än att faktiskt påpeka vad som kan göras. Vi är också, av naturen, trygghetssökande och rädda för att misslyckas - och kanske är det också därför vi inte vågar ge våra möjligheter en ärlig chans.

Vågar man inte prova kan man varken lyckas eller misslyckas - och om man inte lyckas eller misslyckas så kan man inte lära sig något. Jag är inte på något sätt säker på att projekt Road trade kommer att gå att genomföra men en sak är jag säker på; jag kommer att kunna dra en hel del lärdomar från resan.

Over ‘n’ out.

/Dr. Phil

en rapport till idag om läget.

Ni vakna såg att det fanns en blänkare i dagens Upsala Nya Tidning om vårt projekt, om ni missa det så läs ekonomisidorna en gång till. Borde vara dagsböter om någon missar den delen, bästa bladen i blaskan varje morgon till den svarta koppen.

Samtidigt har jag kommit till insikt, eller dagens insikt . Perfekt vägmat, nyttigt, hälsosamt och passar grymt även på morgonmackan. Om det är något jag enbart måste leva på i säg två veckor och det inte är acceptabelt med sallad, så är det sill. Skärgårdssill och färskpotatis. Nu blev jag hungrig igen.

Efter att jag ätit lite till frukost, ska jag gå och koaffera mig och sedan slänga på några nya sulor på “The Trade Bus” . Efter det ska jag ringa och kolla så att allt vi blir lovade blir lovat och allt vi lovar blir lovat. Vissa kräver att man påminner dem en extra gång.

Det blev en riktig dundersats, säkert runt 15 liter. Det var fullt med folk på Tylösand. Efter 1 minut sålde vi vår första drink, 14 minuter senare hade vi sålt för över 250 kronor. “Det godaste jag druckit i sommar” sade någon, “det här känns som utlandet” sade en annan.
När det är högsommarvarmt spelar det inte så stor roll om det är bra blandat, folk är törstiga.
Vi sålde slut på allt vi hade och inkasserade 520 kronor.

Mycket folk! En efterfrågan fanns helt klart.

Vi kom alldeles nyss till Kristianstad. Imorgon beger vi oss till Ystad för att Road Trejda. Gott folk, ni vet vad det betyder.

När vi for iväg på annat uppdrag assisterade de trevliga tjejorna Amanda och Sara vid försäljningen.

Det hemliga receptet för en Road Trade-slush .
(Du behöver: Mängder av is, citronmeliss, många meloner, en flaska koncentrerad saft, en flaska limekoncentrat alt. gör egen genom att köpa färska och pressa.)
• Tag 3 meloner. Skiva dem och mixa.
• Gå till någon snabbmatsrestaurant och få is. Erbjud dem reklam tillbaka tex. i form av skylt. Alt. frys in egen is kvällen innan.
• Häll i isen i en behållare, förslagsvis kylbox. Krossa med mixer.
• Häll i en flaska FUN Light Red Berries och rör om.
• Häll i en flaska limekoncentrat.
• Häll nu i melonerna och mixa allt.
• Hacka lite citronmeliss alternativt skiva lite lime som avslutning.